KOM TEBAGE

Frå Balladen om hålet i dørå.
På plate med Ryfylke, 1985.

kem vett ka så skjer når liv visne vekk

skrive sjelene dikt med uleseligt blekk?

kom tebage, kom tebage, kom tebage

bag adle eg treffe, bag alt så eg ser

står et eller aent og vett ka så skjer

kom tebage, kom tebage, kom tebage

vera kjerestar vare et lide minutt

ein går opp ein bakke, så e det slutt

kom tebage, kom tebage, kom tebage

me prada isamen, me hadde det gøy

nå e eg blitt ein holme, og du blitt ei øy

kom tebage, kom tebage, kom tebage

paraplyen me gjekk unna slo du igjen

og sa: nå må eg gå, eg e alltid din venn

kom tebage, kom tebage, kom tebage

du runda et hjørna og sa: ha det bra

eg såg ikkje då at du meinte ’na na’

kom tebage, kom tebage, kom tebage

og hadd’ eg visst sikkert at du va i alt

sko eg gitt varme der det va kaldt

kom tebage, kom tebage, kom tebage

og komme der någen så seie’eg: stig på

og sidde og vente på at de må gå

kom tebage, kom tebage, kom tebage

hadde nettopp besøg, men nå e u gått

så nå ska eg sova, for nå e det nått

kom tebage, kom tebage, kom tebage

Skriven på Elevheimen, Rommetveit, Stord, ei natt, cirka 1981. Lyset blei skrudd på for kvart nye vers. Der er i alle fall fire damer med her, ei av dei er mor mi. Eg kan røpa så pass. Kanskje den finaste visa i Balladen, 83. Og kanskje den finaste visa på Trekkfugler, 85? Eg les den framleis opp 23 år etter. Og Rønnaug syng den stadig vekk. Kjekt, det.